SE 
FR 
BE-FR 
BE-NL 
DE 
EN 
NL 
ES 
IT 
SK 
HU 
DK 
November 2022
Bernd
Hem > Brasilien och Venezuela, två makter som utmanar världsordningen
INLEDNING
Brasilien och Venezuela är två regionala stormakter i Sydamerika, även om de har olika karaktär. Brasilien, som är den dominerande latinamerikanska makten, kan tydligt definieras som en framväxande stormakt, medan Venezuela snarare är en medelmakt. Det var dock främst de senare som strävade efter att spela en lokal ledarroll bland de sydamerikanska staterna. Det är därför förståeligt att Brasiliens önskan att hindra Venezuela från att utmana dess status som lokal ledare har lett till att landet har försökt begränsa den bolivianska grannens inflytande. Båda nationerna vill gå mot en multipolär internationell ordning som kännetecknas av en mer balanserad omfördelning av makten. Denna motsägelsefulla verklighet ger upphov till följande fråga: "Brasilien och Venezuela, två makter som utmanar världsordningen: hur ser deras visioner ut när det gäller att skapa en multipolär värld? Medan Venezuela ifrågasätter själva grunden för det nuvarande internationella systemet, som förkroppsligas av de strukturer som upprättats av Förenta staterna, är Brasiliens hållning mer moderat: till skillnad från Venezuela kräver Brasilien stora reformer av den nuvarande globala ordningen, samtidigt som de nuvarande grundläggande strukturerna bibehålls. Syftet med den här analysen är att besvara frågan genom att fokusera på det teoretiska begreppet multipolaritet i internationella relationer, som är nära kopplat till maktbalansen. Det sistnämnda, som betraktas ur ett realistiskt perspektiv på internationella relationer, är en forskningsuppgift som kommer att inkludera faktorer som hör till det liberala och identitetsbaserade perspektivet.
För det första och utifrån den teoretiska ramen är den viktigaste egenskapen hos den stat som dominerar det internationella systemet förmågan att hota en annan stats existens. Därför måste svagare stater bilda allianser för att stå emot övermakterna. Enligt teorin om maktbalans bygger dessa allianser i ett multipolärt system inte på gemensamma värderingar, utan på att de ska utgöra en motvikt till den dominerande makten.
[...]
Temat om geopolitiska och strategiska allianser i Latinamerika illustreras av de många förändringar som Chavez åstadkom efter sitt val 1998. Han kommer att ta tillvara varje tillfälle som erbjuds Venezuela för att skapa en motvikt till USA:s inflytande i Sydamerika, men även på internationell nivå. Den nya venezuelanska presidentens beslutsamhet motiveras av den bolivarianska revolutionens idéer - av Simon Bolivar, en viktig, om än kontrasterande, aktör i de nordliga koloniernas självständighet på den sydamerikanska kontinenten. Denna ideologi, vars grundprinciper är "1800-talssocialismen", har varit drivkraften bakom Venezuelas självständighet.ème Chávez' utbytesprogram är "petro-diplomati", dvs. skapandet av allianser genom kontrakt för utländska företags exploatering av venezuelansk olja, vilket är antikapitalistiskt och därmed antiamerikanskt. Chavez var övertygad om USA:s motstånd mot den "bolivarianska revolutionen" och genomförde en politik som gick ut på att omvandla den etablerade ordningen för global styrning, som vi fortfarande känner till i dag, till en multipolär värld. Presidentens mål är att konfrontera den ekonomiska nyliberalismen och globaliseringen som ett sätt att uppnå det, i finDetta är det enda sättet att se till att Förenta staterna inte deltar i åtgärder som strider mot amerikanska intressen.
[...]
Brasilien förde å andra sidan en pragmatisk och moderat politik, men var fast besluten att skapa en multipolär värld där USA är en allierad som alla andra. Denna punkt är avgörande eftersom den markerar den ideologiska brytpunkten mellan den antiamerikanska chavismen och den brasilianska ståndpunkten. Lula, Brasiliens arbetarpresident vid den tiden, var faktiskt antiliberal, grundare av Arbetarpartiet, utan kopplingar till kommunister eller socialdemokrater, vars program helt och hållet var inriktat på kampen mot supermakten och hegemonin för den dominerande ekonomiska modellen på planeten. Lula da Silvas vision bygger mer på samarbete mellan länder som motsätter sig den etablerade ordningens dominans än på en doktrinär och ideologisk kamp som Chávez föreslår. Lulas mål är att skapa normala diplomatiska och kommersiella förbindelser med Washington. Rousseff-administrationen kommer att fortsätta att upprätthålla denna önskan om försoning.
Bristen på nödvändiga medel för att förändra det internationella systemet för att sätta stopp för USA:s dominans leder till att Venezuela och Brasilien tillämpar en politik för "mjuk balansering" mot USA. Denna "mjukare" form av traditionell "maktbalansering" syftar till att öka kostnaderna för supermakten genom en rad diplomatiska åtgärder. För Venezuelas del, som presenterats under denna analys, har detta inneburit ett systematiskt motstånd mot alla former av samarbete (t.ex. på narkotikaområdet) och skapandet av allianser med länder som står varandra ideologiskt nära (Vitryssland, Kuba, Iran), genom att sätta upp hinder i internationella forum (parallellt anordnande av antiamerikanska toppmöten), genom att formulera motförslag (inrättandet av ALBA) och genom att spela på diplomatiska spänningar (t.ex. förhandlingar med Ryssland om utplacering av missiler på venezuelanskt territorium). Alla Venezuelas åtgärder styrdes av den bolivarianska revolutionära ideologin. När det gäller Brasilien var dess vision om att bygga upp en multipolär värld verkligen annorlunda. Den internationella politiska principen om "mjuk balansering" baserades inte på ett ideologiskt system. Brasilien, som följer sina intressen på ett pragmatiskt sätt, visste att det inte kunde utesluta sin mäktiga nordamerikanska granne från sina strategier. Därför använde den olika ekonomiska, institutionella och diplomatiska verktyg för att reformera den etablerade ordningens regler. Brasilien ifrågasatte alltså inte det internationella systemets grundvalar, såsom fria marknader och demokrati, som Brasilien utvecklade sin makt på. Dess tillvägagångssätt består i att utveckla multilaterala partnerskap med alla aktörer på den internationella scenen. Det återstår att se om visionerna om en ny världsordning enligt president Lula och president Chávez kommer att få kontinuitet i Dilma Rousseffs och Nicolás Maduros politik.
2021 Alla rättigheter förbehållna BRAUN
