Västvärlden ger mer handlingsutrymme åt sin motståndare: den radikala islam.

            I dag konfronteras samhället i västvärlden med ett alltmer oroande fenomen, nämligen radikal islam. Frågorna om hur man ska hantera detta ställs allt oftare.[1]. Många medier, politiker och akademiker tar dock upp dessa problem utan att analysera orsakerna. I dag ser vi en upprepning av fel som har inträffat tidigare.[2]. Västvärldens agerande gentemot radikal islam liknar i hög grad det som skedde gentemot Iran vid tiden för revolutionen 1978-1979, och återigen det som skedde gentemot arabländerna 2010-2011.[3]. Det är intressant att komma ihåg att ledarna i de nämnda länderna redan hade konfronterats med problemet med radikal islam och arbetade för att begränsa det.[4].

            Sedan dess har dock västvärldens regeringar antagit en strategi som främst är inriktad på mänskliga rättigheter och demokrati, på bekostnad av verkligheten i Mellanöstern (sociokulturella skillnader).[5]. Samma beslut fattades för Tunisien, Egypten och Syrien.[6]. I båda fallen var resultaten inte långsamma (förvärrad politisk kris, ökat förtryck, inbördeskrig).[7].

            Dessa händelser visar på nackdelarna och bristerna i utformningen av mjuk makt i västvärlden, särskilt i Europa. I dag arbetar Europeiska unionen, och i viss mån även Förenta staterna, mer med att främja värderingar som mänskliga rättigheter och demokrati och med att sanktionera olika länder som officiellt inte respekterar dem (Iran, Syrien, ...).[8].

            I ljuset av de aktuella händelserna sedan 1970-talet har västvärldens politik för att främja värderingar haft blandade resultat. Samtidigt som den har bidragit till den socioekonomiska utvecklingen i det europeiska grannskapet har den också skapat fenomen som migrationskriser som delvis har exporterat radikal islam till västvärlden, vilket har observerats sedan 2015 (attacker, växande osäkerhet i städerna, oroligheter vid de yttre gränserna) i Europa.[9]. Bilden av de västerländska sanktionerna har också en mörk sida, eftersom de inte har bidragit till regim- och/eller styrelseskiften, än mindre till att utrota radikal islam.[10]. De har också lett till att förbindelserna mellan länder som utgör ett problem för västvärlden har fördjupats.[11]. Vi kan erinra om Syrien och Iran, som har ökat sina kontakter med Kina och Ryssland.[12]. De två sistnämnda länderna har dessutom ett betydande inflytande i världen, bland annat i Afrika och Latinamerika.[13]. Genom ett sådant geopolitiskt nätverk kan man konstatera att främjandet av värderingar och sanktionering av bristande efterlevnad inte bara är ineffektivt utan också lätt kan kringgås.[14]. De har ibland haft motsatt effekt (inbördeskrig, humanitära kriser, ...), vilket delvis har bidragit till spridningen av radikal islam i västvärlden.[15]. Man kan inte dra slutsatsen att västvärlden ofrivilligt har gett radikal islam mer utrymme på sitt eget territorium.

2021 Alla rättigheter förbehållna BRAUN