Storbritannien, USA och Australien, förenade på Europas bekostnad?

            Två veckor tidigare, i Washington DC, presenterade president Joe Biden tillsammans med sina brittiska och australiska motsvarigheter Boris Johnson och Scott Morrison det trilaterala försvarspartnerskapet AUKUS "inom säkerhet, cyberförsvar, artificiell intelligens och kvantteknik för att motverka Kinas inflytande".[1]. Förutom att "binda samman USA:s nuvarande allierade och partner" i Atlanten och Stilla havet (Joe Biden) handlar det om att "arbeta tillsammans för att bevara säkerheten och stabiliteten i Indo-Stilla havet" och att "hjälpa Australien att skaffa en flotta av kärnvapenbestyckade ubåtar" (Boris Johnson).[2]. Scott Morrison kommer å sin sida att ange var ubåtarna kommer att byggas (Adelaide, Australien) i samarbete med britterna och amerikanerna, och han kommer att påpeka att "Australien inte strävar efter att skaffa kärnvapen eller civil kärnvapenkapacitet".[3].

            Liksom Kina uttryckte Frankrike sin ilska när partnerskapet tillkännagavs, och missnöjet spreds som en löpeld över Europa. År 2016 undertecknade Australien ett kontrakt med den franska marinindustrin om att förvärva 12 konventionellt drivna ubåtar.[4]. Meddelandet om AUKUS-samarbetet ledde till att det australiska avtalet med Frankrike upphävdes, vilket innebar en förlust på 56 miljarder euro för Frankrike.[5]. Flera europeiska länder uttryckte redan oro över sin plats som USA:s allierade i Nato och arbetade för ett djupare strategiskt självstyre.[6]. Frankrike var angeläget om att påminna om sin roll och närvaro i Indo-Stillahavsområdet, särskilt med president Biden och Australiens premiärminister Morrison, och även med deras partner som Indiens premiärminister Narendra Modi.[7].

            Till och med Europeiska unionen uttryckte oro, i synnerhet som tillkännagivandet om inrättandet av AUKUS kom strax före presentationen i Bryssel av Europeiska unionens strategi för Indo-Stillahavsområdet.[8].

            En närmare granskning av AUKUS-partnerskapets innehåll och sammanhang visar dock att det bara är en fortsättning på förbindelserna mellan USA, Storbritannien och Australien. Det bör erinras om att de tre länderna är sammanlänkade genom många andra säkerhets- och försvarsavtal, bland annat genomFem ögon"inklusive Kanada och Nya Zeeland[9]. Dessutom arbetar Storbritannien för att öka sin närvaro i världen som en del av "Global Britain", och medlemskapet i AUKUS-partnerskapet visar redan på en geopolitisk framgång för London.[10]. AUKUS-partnerskapet var främst till nackdel för Frankrike, som också hade en partnerskapsstrategi för Indo-Stillahavsområdet (Paris-New Delhi-Canberra-axeln).[11].

            I likhet med USA, Storbritannien och Australien är Europeiska unionen fortfarande engagerad i Indo-Stillahavsregionen, men på det ekonomiska området. Den europeiska strategin bygger på flera projekt, bland annat frihandelsavtal med Australien, Nya Zeeland och Indonesien samt partnerskapsavtal med Malaysia och Thailand.[12]. Européerna vill också etablera sig i Indo-Pacific genom andra partnerskap som rör havsförvaltning, digital teknik, klimatförändringar samt forskning och hälsa.[13]. Regionen representerar för Europa "12 000 miljarder euro i årliga investeringar, dubbelt så mycket som USA" och är "den näst största exportmarknaden för Europeiska unionen".[14]. Josep Borell påpekar att "Europeiska unionen har en mycket viktig roll att spela", utan att för den skull försumma säkerhetsområdet.Europeiskt strategiskt självstyre". är fortfarande huvudsakligen ekonomisk.[15]. På försvarsområdet är EU:s medlemsstater fortfarande splittrade, inte minst för att upprätthålla sina viktiga förbindelser med Förenta staterna.[16].

2021 Alla rättigheter förbehållna BRAUN