Turkiska investeringar i Afrika: en ny konkurrens för Europa?

            Efter Ryssland och Kina finns det en ny regional aktör som alltmer imponerar på Afrika: Turkiet. Sedan 2000-talet och på grundval av en handlingsplan från 1998 har turkiska ekonomiska, infrastrukturella, militära och kulturella investeringar mångdubblats på hela kontinenten, långt utanför de traditionella påverkansområdena, t.ex. i Medelhavet och Röda havet.[1].

            Turkiska myndigheter och företag har sett en betydande potential i den afrikanska marknaden och har mångdubblat kontakterna med den genom flera möten och initiativ.

            Till exempel "Afrikas år" (2005), som utlystes i Ankara.[2].

I januari 2008 förklarade Afrikanska unionen att Turkiet är en strategisk partner för Afrika.[3]. Samma år ägde det första internationella mötet om samarbetet mellan Turkiet och Afrika rum i Istanbul, vilket präglades av bilaterala diskussioner med fyrtiotvå statsföreträdare.^[4]. Det följer på andra toppmöten som hölls i samma stad, t.ex. toppmötet om partnerskapet mellan Turkiet och Afrika (2005), som följdes av flera andra toppmöten, t.ex. det som hölls i Malabo (Ekvatorialguinea) 2014.[5].

            Den turkiska investeringsstrategin i Afrika bygger på tre pelare: (1) utplaceringen av ambassader på kontinenten (idag finns det 43 ambassader, medan det 2003 bara fanns nio), (2) öppnandet av Turkish Airlines flyglinjer som trafikerar ett femtiotal afrikanska städer, och (3) verksamheten inom TIKA-organet som finansierar många projekt inom byggnads-, hälso- och jordbruksområdet, etc.^[6]. Turkiska byrån för internationellt samarbete och utveckling (TIKA) har 30 samordningscenter på hela kontinenten.[7].

            Förutom TIKA finns det andra organ som är involverade, t.ex. rådet för utländska ekonomiska förbindelser (DEIK), som ansvarar för den turkiska privata sektorns internationella förbindelser, och de turkiska affärsmännens och industrimännens förbund (TUSKON), som samlar nästan trettiotusen företag och etthundrafemtio lokala näringslivsorganisationer.[8].

            Bland de aktuella turkiska investeringarna finns den största arenan i Östafrika i Rwanda (Kigali Arena), en nationell moské i Ghana, en militärbas i Somalia (TURKSOM) samt ett 400 km långt järnvägsprojekt som förbinder Etiopien med hamnen i Djibouti (Awash-Weldiya).[9]. I Senegal arbetar turkiska företag med att bygga en ny stad nära Dakar och en järnvägslinje. De har till och med fått förtroendet att sköta den nya internationella flygplatsen i Dakar, som öppnade 2017.^[10]. 

            Turkiska företag investerar också i naturresurser, kolväten, jordbruk och industri.[11]. Liksom Nigeria och Somalia är Angola eftertraktad för sina gas- och mineralfyndigheter.[12].

            Försäljningen av vapen (militära attackdrönare) blomstrar också, t.ex. i Nigeria, som plågas av Boko Haram.[13]. Turkiet hade även undertecknat ett försvarsavtal med grannlandet Niger i juli 2020.[14]. Landet utökar också sitt samarbete på utbildningsområdet och inom den sociokulturella sektorn.[15].

            Slutligen investerar Turkiet fortfarande i livsmedelssektorn: Afrika står för 10 % av Turkiets försäljning av jordbruksprodukter och livsmedel i världen.[16].

            Enligt statistiken har Ankaras handelsvolym med den afrikanska kontinenten ökat från 5,4 miljarder $ år 2003 till över 25 miljarder $ år 2020.[17]. Det spanska institutet för utrikeshandel (ICEX) har meddelat att Turkiet redan har ingått tio frihandelsavtal - som innebär att tullar och skatter på handel med varor och tjänster mellan Turkiet och dess partner avskaffas - med följande afrikanska länder: Egypten, Marocko, Tunisien, Elfenbenskusten, Ghana, Somalia, Rwanda, Moçambique, Mauritius och Sudan (under ratificering).[18]. Andra förhandlingar pågår för närvarande med Demokratiska republiken Kongo, Seychellerna, Kamerun, Tchad, Libyen och Djibouti. Turkiet undersöker också frihandelsavtal med Algeriet och Sydafrika.[19].

            Turkiska investeringar främjas och stöds genom flera minister- och presidentbesök i afrikanska länder.[20]. Som premiärminister och nuvarande president har Erdogan besökt 30 afrikanska länder sedan 2004.[21]. Nyligen besökte han Angola, Nigeria och Togo den 17-21 oktober 2021.^[22]. Ett minitoppmöte hölls också den 19 oktober i Lomé mellan Erdogan och hans motsvarigheter från Togo, Burkina Faso och Liberia.[23].

            Omvänt arbetar afrikanska ledare och företagare för att bättre nå den turkiska marknaden och samarbeta mer med turkiska företag som alternativa aktörer till Europa.[24]. Av denna anledning kommer det afrikanska investeringsforumet i Turkiet, som anordnas i juni 2021[25]och i oktober 2021 i Istanbul det tredje ekonomiska forumet Afrika-Turkiet (Toppmöte mellan Turkiet och Afrika), där ett trettiotal afrikanska ministrar deltog.[26]. Ett tredje toppmöte mellan Turkiet och Afrika planeras äga rum i december 2021.[27].           

            De framtida investeringarna är främst ekonomiska, energi- och infrastrukturella, men fokuserar också på kultur, religiösa frågor och medicinska frågor.

            Hittills har stöd för leverans av medicinsk utrustning och medicinteknisk utrustning lämnats till 44 afrikanska länder.[28]. Turkiska investerare har invigt sjukhus, varav två i Sahel-länderna, ett i Bamako (Mali) och ett i Niamey (Niger).[29]. 

            I Sahelområdet arbetar turkiska företag med att bygga en moské för Malis islamiska råd i Bamako och med restaureringen av den stora moskén i Agadez i det nigerianska Sahara.[30]. I Senegal finansieras moskéer också av Turkiet.^[31]. Även länderna vid Röda havet är fortfarande i sikte; detta är fallet med Sudan och hamnen i Suakin - som ligger mittemot hamnen i Jeddah (Saudiarabien) - som i dag förvaltas av Ankara tack vare ett långvarigt hyresavtal som Khartoum har ingått.[32]. Förutom att återställa det arkitektoniska och historiska arvet på platsen vill Ankara göra Suakin till ett nytt turist- och transitområde för muslimska pilgrimer.[33]. 

            Utbildning fortsätter att vara en viktig del av de turkisk-afrikanska förbindelserna, med deltagande av Diyanet (ordförandeskapet för religiösa frågor), Maarif-stiftelsen (TMV) och Yunus Emre-institutet (YEE).^[34]. I likhet med Erasmus i Europa har Maarif-stiftelsen ett internationellt program och ett program för småbarnspedagogik.[35]. I likhet med de europeiska språkinstituten (Goethe för tyska, Cervantes för spanska) har Turkiet Yunus Emre-institutet som organiserar undervisning i turkiska för utlänningar i centra som är etablerade utomlands. Den bidrar också till vetenskapligt arbete och bedriver kulturell och konstnärlig verksamhet i syfte att representera landet.[36]. I dag finns det ett nätverk av turkiska skolor och gymnasier i afrikanska länder, nämligen i Nigeria, Kenya, Ghana och Sydafrika, med planer på att expandera till Angola, Zambia, Zimbabwe och Mauritius.[37].

            Turkiska investeringar i Afrika utgör en konkurrens för Europa i allmänhet, men också ekonomiskt för Kina och militärt för Ryssland.[38].

            Dessutom försöker andra regionala aktörer som Indien, Japan och Brasilien att ta sig djupare in på den afrikanska marknaden.[39]. Vid ett möte med den turkisk-angolanska gemensamma ekonomiska kommittén rapporterade den turkiske ministern för energi och naturresurser Fatih Dönmez att värdet av de turkiska investeringarna på den afrikanska kontinenten uppgick till 6 miljarder dollar och att antalet projekt som genomförts av turkiska företagare i Afrika uppgick till 1 500. Han betonade att den ekonomiska volymen av dessa projekt översteg 70 miljarder dollar.[40].

2021 Alla rättigheter förbehållna BRAUN