Serbien-Kosovo: fortfarande spänt och låst

            Fjorton år har gått sedan självständighetsförklaringen den 17 februari 2008 i Pristina, Kosovo, och situationen i denna del av västra Balkan är fortfarande spänd.[1].

            Belgrad vägrar att erkänna självständigheten för vad som anses vara dess södra provins.[2]. Flera andra europeiska stater, däribland EU- och Nato-länder som Spanien, Slovakien, Rumänien och Grekland, vägrar att erkänna Kosovo som en självständig stat.[3]. Cypern, Bosnien och Hercegovina, de tre länderna i Sydkaukasien samt Moldavien, Ukraina, Vitryssland och Ryssland vägrar också att erkänna landets självständighet.[4]. Detta motstånd finns fortfarande kvar, av flera skäl, t.ex. för att bevara den territoriella integrationen och inflytandeområdena.[5].

            Dessutom skedde självständighetsförklaringen i ett sammanhang där Kosovo härjades av kriget (1998-1999) mellan de albanska separatisterna i UCK och de jugoslaviska myndigheterna samt av Natos bombningar av Jugoslavien (mars och juni 1999).[6]). Dessa två händelser har lämnat starka minnen hos Kosovos och Serbiens befolkning.[7]. USA och dess europeiska allierade stödde albanerna, medan Ryssland och Kina fördömde Natos bombningar.[8].

            För att lösa konflikten mellan Serbien och Kosovo har EU, liksom Förenta staterna, trots detta anordnat ett flertal toppmöten med företrädare för Serbien och Kosovo, vilket ännu inte har lett till en total avspänning.[9]. Inte ens Brysselöverenskommelserna 2013 och Washingtonöverenskommelserna 2020 har lett till de förväntade resultaten i form av fullständig normalisering.[10].

            Än idag finns många EU-uppdrag, t.ex. EULEX Kosovo, och Nato-uppdrag, t.ex. KFOR, kvar i landet för att garantera stabilitet och säkerhet på Balkan.[11].

            I slutet av juli 2022 hade Pristina-regeringens gränsbeslut om registreringsskyltar och uppehållstillstånd lett till protester bland den serbiska befolkningen i norra Kosovo.[12]. De barrikader som serberna vid den tiden satte upp och som blockerade gränsposterna på dessa platser hade gjort Nato-styrkorna alerta.[13]. Det var slutligen efter ett ingripande av den amerikanske ambassadören Jeffrey Honevier som besluten i Pristina sköts upp, vilket möjliggjorde en återgång till lugn och ro.[14].

            Allt detta visar att spänningarna mellan Serbien och Kosovo inte bara berör albaner och serber, utan även flera makter (USA, EU, Ryssland och Kina) som fördelar sina inflytandeområden på västra Balkan.[15].

            Med undantag av Kroatien och Slovenien är länderna på västra Balkan inte medlemmar i Europeiska unionen.[16]Anslutningsförhandlingarna för Serbien och Kosovo saktar in[17]. Dessutom är de två staterna, tillsammans med Bosnien och Hercegovina, de enda på Balkan som inte är medlemmar i Nato.[18]. I Kosovo finns dock den största militärbasen i den transatlantiska alliansen: Camp Bondsteel (3,86 km²), som kan ta emot upp till 7 000 soldater.[19]. KFOR-styrkorna består av mer än 3770 soldater från 28 länder.[20]. Nato och Serbien har dock fördjupat sitt samarbete, bland annat när det gäller säkerheten i Kosovo.[21].

            Samtidigt har Turkiet och de arabiska Gulfstaterna, liksom Ryssland och Kina, ökat sina ekonomiska och kulturella investeringar, och även energiinvesteringar, på västra Balkan (inklusive Serbien och Kosovo).[22]. USA och dess allierade stöder Pristina militärt (fallet med inrättandet av Kosovos armé, som serberna ogillade).[23]Moskva och Peking överlämnar Belgrad i vapen[24]. Under 2019 skaffade Serbien till exempel det kortdistans luft-och-sjösystem Pantsir-S1 (20 km räckvidd) från Ryssland.^[25]. År 2020 fick Serbien kinesiska Chengu Pterodactyl-1-drönare som "kan attackera mål med bomber och utföra spaningsuppgifter".[26]. Slutligen, i april 2022, landade sex Y-20-flygplan från det kinesiska flygvapnet med HQ-22-luftvärnsmissiler i Belgrad.[27].

            Även på energiområdet har Kosovo ett strategiskt läge, eftersom flera rörledningar, t.ex. Transadriatic Pipeline (TAP) och Balkan Stream, som levererar gas till Europa, passerar genom regionen och är föremål för rivalitet mellan Europeiska unionen och Ryssland.[28]. Bryssel arbetar för att diversifiera sina gasleveranser medan Moskva försöker behålla sina exportmarknader.[29]. Enligt Adel El Gammal, generalsekreterare för European Energy Research Alliance (EERA), står Europa dessutom för 70% av den ryska gasexporten.[30]. Serbien importerar 81 % av sin gas och 18 % av sin olja och oljederivat från Ryssland.[31]. I slutet av maj 2022 fick Belgrads regering ett avtal om leverans av rysk gas för en treårsperiod.[32].

            Kampen om inflytande kring de serbisk-kosovariska spänningarna handlar inte bara om säkerhet och försvar, utan också om energiresurser och skydd av strategiska områden, eftersom Kosovo också skulle kunna bli en vägkorsning mellan å ena sidan Adriatiska kusten (Albanien och hamnen i Durres) och Östeuropa och å andra sidan Egeiska havet (norra Grekland, hamnen i Thessaloniki) och Centraleuropa.[33].

            Konsekvenserna av dessa rivaliteter är fortfarande kännbara, trots kriget i Ukraina. Kosovo har ökat sina ansträngningar för att ansluta sig till EU och Nato.[34]Serbien fördömde visserligen den ryska invasionen av Ukraina i FN, men[35] och tar emot ukrainska flyktingar på sitt territorium.[36]Europeiska kommissionen har vägrat att ansluta sig till EU:s sanktioner mot Ryssland.[37].

2022 Alla rättigheter förbehållna BRAUN